Det är inte längre så "lätt" som jag har tyckt. Att stoppa de där som rusar över en när mörkret trycker på. Tankar som säger hur lite du faktiskt betyder. Hur känslan äter upp dig inifrån. Osäkerheten som kramar sönder de lilla självförtroende du har. Ibland spelar det ingen roll att man "vet", man kan inte ta åt sig det positiva ändå. Man fastnar i en cirkel och kör runt, runt, runt o runt...
Mina nätter blir virriga och tunga. Men oftast förstår jag hur allt verkligen är, för att glömma bort o börja om natten efter. Hösten o vintern är en tung period av ångest och rädsla. Jag som alltid får höra hur stark jag är??? Var då? Ser ni inte hur "tom" jag är på insidan? Hur masken jag bär gömmer MIG väl? Hur tårarna rinner o bildar oceaner av självömkan? En önskan om fribiljett mot himlen!
Jag har bestämt mig! Tänker inte längre dölja mina känslor med något som inte är jag. Tänker inte bara vara ledsen på insidan. Det måste ut för att komma in. Tänker inte längre vara osams med mig själv. Jag måste släppa taget o våga möta mörkret och se min ångest i ögonen. Trots hjärtklappningen som får mig att nästan tuppa av. Jag är inte stark nog. Det ska inte hindra mig ifrån att kämpa. Jag måste släppa mina hjärnspöken för att gå vidare. Hjälp!
Det finns saker i mig som aldrig kommer utanför min mun. Saker jag måste dra upp i mitt inre och jobba mig ifrån. Jag är livrädd för det. Det får mig att frysa till cement. Darrar som ett asplöv. Saker som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och gråta som ett barn. Känslan är blockerad och känns inte nu. Men det finns gånger den kryper på och jag minns. Då finns det saker som är lättare att göra än att fortsätta tänka. Banka huvudet i väggen för att nämna något sätt. Mår illa. Så jävla rädd! Så jävla utanför mig själv! Hur ska jag kunna rota i det som en gång var? När allt jag vill är att glömma och låtsas att det inte finns.
Se mig som jag är! Skadad för livet men ändå värd att älska! *tror jag*
.
Spira/Anji
