tisdag 12 oktober 2010

Dags att börja skriva igen....


Väldigt längesen jag skrev här. Ett under jag kom ihåg adressen ens. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att börja skriva av mig igen och dikter va inte riktigt de rätta sättet nu. Har aldrig skrivit dagbok eller något liknande innan därför sker det inte varje dag utan när jag behöver de. =)

För att nämna de lilla positiva i mitt liv så har ja skaffat mig ett litet hus. Bara 126 kvadrat o helt underbart mysigt! Håller på att inreda o packa upp ännu. Dessutom en jättestor trädgård som hundarna så gärna springer i. Ska visa bilder en dag. Helt underbart iaf!

Har även blivit ett helt år äldre sen sist. Alltså ett år närmare gungstolen på verandan i ljummen sommarkväll med virket i knät. ~drömmar~
Så jo det mesta synliga är helt kanon, det är det på insidan som skapar kaos i min verklighet. Får mig att känna mig så trött o ledsen. Vissa dagar orkar jag inte ens lyfta ett finger. En hel natts grubblande gör en matt och darrig i kroppen. Elaka tankar som maler sönder o förstör det ja byggt upp. Lämnar mig ihålig med ett ekande av nattens tankar inom mig. O så skrattar jag fast jag egentligen bara vill bryta ihop o gråta ut precis varenda liten gnutta av mörkret inom mig. För gråta framför någon är inte något jag gör. Kan inte visa min svaghet utåt, bara inåt. Därför hamnar jag oftast på golvet i min ensamhet, för att tanken slog mig ur balans just där, just då. O så gråter jag. Eller rättare sagt jag riktigt fulgråter med snoret rinnande, tårarna sprutandes o konstiga hulkiga ljud kommer över mina läppar. Men de spelar aldrig någon roll att jag ligger i fosterställning gråtandes mitt på golvet i flera timmar, smärtan inom mig försvinner aldrig. *ångest*

Panikångesten finns ständigt i min vardag o gör mitt liv svårt, även om det som oftast är bättre än sämre. Antagligen är det känslan av att inte vara bra nog, att inte duga som jag är som spökar mest. Jag vet att mina vänner älskar mig precis som jag är ändå, men förtjänar jag att ha dom som mina vänner? Är jag bra för dom som dom är för mig? Kan jag ge lika mycke som jag får? Blir dom rädda för mig när jag är så här? Kan dom förstå att de inte är deras fel? Kan dom förstå att dom inte ska ta över min smärta, utan bara dela den en liten stund? Om dom vill...?

Ett virrvarr av tankar sköljer genom natten, aldrig hittas svaren i mörkertimma...

söndag 14 februari 2010

Äntligen hemma!

Så nu är snart flytten avklarad. Skönt! Har varit ett rent helvete att faktiskt behöva åka ner till Ljungby igen o igen för att få med alla mina saker... Jag kan jobba där men inte bo där längre... Den staden tar död på mitt jag!

Jag har hittat hem! Jag har funnit platsen som ger mig ro ända in i min mörka vrå. Mina nya vänner som värmer mitt kalla hjärta och som jag kan sprida min kärlek till. Nej jag kommer aldrig att glömma varken HANNA eller JENNY! Ni två är en del av mig och jag finns alltid där för er som ni alltid funnits där för mig! Jag älskar er villkorslöst! Och jag vet att ni förstår min längtan efter något mer än det som ljungby kan erbjuda mig. Har en liten del av min familj här oxå. Lämnar inte Ida bakom mig utan lyfter fram något nytt för oss två. En chans att få vara den jag är. Ge Ida chansen att lära känna sin mamma ordentligt o inte en mamma som ständigt går på citalopram för sina depressioner, aldrig riktigt glad o aldrig riktigt ledsen. Har inte ätit dom sen i somras och nu när min hemskaste tid kommer är mitt lugn enormt. Jag kan skrika och gråta som jag vill om jag behöver. Bara det är en trygghet som vaggar mig till sömns varje kväll. Jag är älskad som jag är och inte för den människor tror jag är.

Har blivit lite av en eremit nu för tiden. Jag har svårt för allt för mycket folk på samma gång. Här får jag vara själv om jag behöver och i sällskap när jag vill och orkar. Har mina två små hundar att ägna mig åt. Snugge "my love" och lilla Trico nytillskottet. Vad skulle jag göra utan dom?!
Snugge o Trico hemma hos syster.

Mer kommer när jag orkar =)

/Kramar Spira


måndag 4 januari 2010

R.I.P Astrid



Just i natt kröp sorgen in i mig över min hund Astrid. Underbara goa Astrid! Vi som sov sked på nätterna hon och jag. Hon som tröstade Matte med närhet o slick i ansiktet, när matte bröt ihop efter allt som blev. Hon som slängde sig på rygg när hon va busig o ville leka. Astrid va en riktigt korkad hund men hon ville aldrig någon ont. Hon ville bara vara älskad och nära. Hon var min hund och jag va hennes människa. Men det var inte menat att de skulle vara så. Vi valde inte varandra utan blev nästan (av fri vilja) ihoptussade. Men gud så jag älskade den hunden! Hjärtat mitt skrynklas ihop av sorg och tårarna går inte att hejda när jag tänker på dig Morr! Matte saknar så gruvligt!


R.I.P Astrid 25/2-05 - 30/11-09
Må du vandra med änglarna ty finare vän kan man inte hitta!