söndag 21 augusti 2011

Raseri.........

Vanmakten att inte kunna påverka skriken inom mig. Den rivande känslan som hudflår min redan söndrade kropp. Hur jag vill kräkas upp allt som finns inuti mig. Jag vill vara någon annan...


Fattar inte du hur jävla dåligt jag mår?


Jag skriker mina lungor blodiga i hopp om att någon vill se mig. Men när du väl är där drar jag mig undan. Ingen får titta på lilla mig. Då skriker kroppen och svettningarna rasar som pesten genom min kropp. Arrrgh, Fattar du hur illa du gör mig? Fattar inte du, ja just du att jag vill vara som dig? Lycklig ut i varenda jävla cell!

Folkmassa - panik - ensamhet

Nämen hej! Så kul att se dig! Not! Jag hatar dig din jävla fitta! Försvinn ur min själ och dra åt helvete!


mörker


ensamheten river ögonen ur huvudet på mig och det är fan ditt fel! Darrar, skriker, ironi. Lycka?! Jag vill känna det! Jag vill också vara älskad och ha min familj runt mig. Mina vänner, förtjänar jag dom? Hur ska JAG kunna det? Din värdelösa lilla skit!

Hahahaha!

Patet!

Jag är så jävla avundsjuk på dig! Nej, inte på vad du har utan hur jävla patetiskt överlycklig du alltid är. Ditt kuksugande monster! Jag vill också veta hur det är! Fan fan fan! Slyna!

Skit!

Nu gråter jag också?! Hur fan kan du göra mig så jävla förbannad?! Fattar inte du hur illa du gör mig? Hur du karvar i mitt kött för att ta dig ännu längre in. Du är inte välkommen hos mig men likförbannat är du här och får mina tårar att rinna. Hur fan kunde du? Låt mig få sova för en gångs skull! Hora, låt mina tankar vara!

Mardrömmar - insomnia

Jag är så in i helvetes trött på mig!




söndag 7 augusti 2011

Söndag....

Jag vet inte vad som händer i mig? Mina känslor "kryper" rastlöst omkring... Som om dom väntar på ett totalt utbrott... Skrika mig hes i skogen, fulgråta och total tomhet... Likgiltighet...

Närmar mig årsdagen av ett barn som aldrig blev... Mitt barn... Hur klarar man den för eviga förlusten? Hur går man vidare efter något man inte valt själv? När "prata ut" inte längre hjälper... Hur går man vidare?

Älskar dig Ida o jag är så tacksam över att du är min dotter... Utan dig vet jag inte var mitt liv varit... Du håller mig uppe... Jag älskar dig...

Pojken som aldrig blev... Jag förlorade dig när du endast var 16veckor... Ett litet liv i din mammas mage... Min ängel... Tårarna som kommer trots att jag vill le vid ditt minne... Den maktlöshet av att inte kunna ändra den sorg jag känner till en enorm lycka... Min son jag älskar dig... Kommer vi ses igen? Jag måste tro på de!

Det finns så mycke jag vill säga... men inte kan... Tankar o ord är ett enda stort kaos... Jag vet inte hur jag ska få ur dom rätt... Jag vet ju så väl att saker o ting sker av en orsak... Att vissa saker "never was ment to be"... Men jag önskar att jag kunde ändra på de... Självisk? Ja....

lördag 19 mars 2011

Till min dotter...

Har fått höra att jag ska uppdatera här just för att min dotter älskar sin mammas sätt att skriva på så... Så vad passar bättre än ett brev till dig älskade unge! <3

Älskade Idafis!
 
Har så svårt att tro du redan är 16år, ännu är du liiiten i mina ögon. Kanske kommer du alltid att vara det. En mammas privilegium. Att önska att man kunde få nypa i dina knubbiga lår o lukta i timmar på ditt hår. En bebis, ett underverk, det bästa i mitt liv...

1994 var jag 17år alltså ett år äldre än dig nu. Då berättade jag för din mormor att hon skulle bli just mormor... Det var nervöst men jag hade bestämt mig, jag skulle ha dig. Det bästa beslut jag någonsin tagit! Vi hade det inte alltid lätt men kärlek har du alltid fått. Får helt enkelt erkänna nu att jag var för ung och jag har inte alltid varit världens bästa mamma. Till mitt försvar så har jag iaf gjort mitt bästa. Kan inte ha misslyckats, har världens bästa unge nämligen!
Du är en ung kvinna på språng in i vuxenlivet. Otroligt empatisk och med ett färgstarkt humör. Ser en tjej med möjligheter och karaktär. En ung tjej som kommer att lyckas! Jag är helt säker på att du inte låter någon stoppa dig att nå dina mål inte heller kommer du att låta någon stampa på dig som du sett andra bli tyv. Många gånger har jag önskat att jag kunde skyddat dig ifrån verkligheten, men vad hade du lärt dig då? Livet är inte alltid en dans på rosor, man sticker sig lätt på taggarna. Man får dock aldrig ge upp...

Älskade Ida, ta för dig av livet! Lev det som varje dag var den sista! O du gumman, ångra ingenting! Allt du gör och personer du möter formar dig till den du kommer att vara i framtiden. Va stark och tro på dig själv! Lär känna dig själv och va trygg med den du vill vara, du ska faktiskt tillbringa resten av ditt liv med dig. Så va ärlig och sann mot dig själv! Testa dina gränser i världen och tillåt dig själv att göra misstag, felsteg och otroligt bra saker, det gör dig till en ännu bättre människa. Om världen utanför är extra tuff och hård, glöm inte bort att mamma finns alltid här. Älska alla som förtjänar det, resten förtjänar bara nonchalans och skulle du någongång älska "fel" person. Res dig upp, skaka av dig det, gå vidare och se aldrig tillbaka... Misstag lär man sig av och lämnar de bakom sig...

Du ska veta att jag tänker på dig varje dag, bär med dig i mitt hjärta och älskar dig villkorslöst! Du är min bebis och vad som än händer och vad du än hittar på är du din mammas stolthet! Som sagt...du är det bästa i mitt liv!

Älskar dig skitunge!
Puss puss
/Mams