Ett sätt att få ur mig allt, att sluta grubbla.
Hösten närmar sig och med den oxå mörkret jag är så rädd för....
Jag är inne i en period där jag grubblar mycket. Det är tråkigt och jag funderar på om jag skulle börja med mina tabletter igen?! Jag håller mig inte vaken hela nätterna då. Nu är jag inne på 3e natten utan särsklit mycke sömn men med 100.000tals tankar. Vilket innebar att jag faktiskt försov mig på jobbet idag. Tack o lov är det helg så egentligen gör det inte så mycket, men iaf!
Har upptäckt att jag verkligen inte alls gillar tystnad. "den dagen jag inte hittar rätt musik är ingen bra dag" Något som återkommer ständigt i mina tankar. Detta året har jag egentligen mest lust att radera ut, glömma bort. Jag är inte särskilt stolt över min svaghet och svårighet att tackla olika situtioner i mitt liv. Jag känner mig inte längre stark nog.
Veckan innan midsommar, blev jag singel. Då bestämde sig Nicke för att han inte vill ha med mig att göra. Jag är inte stolt över min reaktion. Har varit svårt att prata om de länge nog nu. Det måste ut. Jag reagerade med ilska, sorg och besvikelse. Jag ville ha ett riktigt svar på varför? Något jag aldrig fick. Jag gick igenom alla faserna flera gånger om dagen vilket Nicke oxå fick låta höra och förstå. Men de absolut värsta va besvikelsen på mig själv. Allt jag faktiskt offrat för hans skull! All min tid jag gett honom för att han skulle kunna komma först. Jag tog hand om allt hemma, jag tvättade, städade, skötte om hunden, fixade bådas räkningar, körde överallt, fixade med exvis hundvakt och jag gjorde allt. Mitt enda krav på honom va att hans kläder skulle hitta till tvättkorgen. Vilket aldrig hände!
Jag bör då tillägga att jag har haft ett heltidsjobb hemma plus att jag jobbar 94,4% som personlig assistent, med sovande jour. Nästan 200% jobb varje dag som skulle skötas. Jag bad om hjälp hemma. Fast jag fick alltid höra att jag inte får ställa krav att han inte fixade mer just nu osv. Så någonstans på vägen slutade vi prata. Eller jag gav helt enkelt upp att försöka förklara vad just jag kände. Efter ett storbråk i februari, dog mina sista känslor. Jag blev kallad knarkare och hora. Dessutom va de enkelt att säga mig att man absolut inte ska skaffa barn med mig utan med en liten tajt 18åring som man kan forma som man vill. Att jag va äcklig och ofin. Stod i duschen resten av den natten men kunde nog aldrig riktigt sluta frysa med honom. Tilliten och mina känslor fanns inte längre. Alltså kostade jag på 4månader till på någonting dött. Mitt offer mitt val mitt fel jag trodde...
Min semester blev ett rent helvete av ångest. Tack o lov för min syster Jessica och hennes man David. (Jag älskar er) Dom öppnade sitt hem för mig. Jag fick komma o gå som jag ville. Behövde inte känna att jag va tvungen att umgås utan kunde bara vara. Fundera. Gråta. Sova. Äta. Jag och Nicke träffades fortfarande. Vi bråkade och blev vänner och bråkade igen. Ett rent helvete för oss båda tror jag.
Men sen så började något förändras i all min besvikelse. Jag började känna lättnad. Började vara glad igen. Hade inte längre behovet av att vara nära honom. Känslorna hade ju sen länge bara varit "tycka om som vän". Mitt i allt hade jag lämnat honom bakom mig o faktiskt gått vidare. Jag kände ingenting för honom längre. Inte ens besvikelsen fanns kvar. Jag va redo att börja om på nytt med mig själv. Vilket jag gjorde rätt rejält.
Jag upptäckte att de finns massor av kläder jag gillar, helt plötsligt gillar jag även krimskrams?! Solglasögon har jag köpt iaf 4st denna sommar som jag varvade me varann. Jag följde med min syster på hennes jobb. Gick ut och dansade. Fick uppskattning och en hel del komplimanger. Jag började känna att jag levde på insidan igen. Jag började känna mig som jag! Eller jag blev helt enkelt mig själv igen. Någon som jag under ganska lång tid glömt bort. Skratten kom allt lättare från min mun. Lycklig? Nä inte riktigt men en bit på väg iaf!
Mitt liv går åt rätt håll.
/Anji~Spira
