Väldigt längesen jag skrev här. Ett under jag kom ihåg adressen ens. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att börja skriva av mig igen och dikter va inte riktigt de rätta sättet nu. Har aldrig skrivit dagbok eller något liknande innan därför sker det inte varje dag utan när jag behöver de. =)
För att nämna de lilla positiva i mitt liv så har ja skaffat mig ett litet hus. Bara 126 kvadrat o helt underbart mysigt! Håller på att inreda o packa upp ännu. Dessutom en jättestor trädgård som hundarna så gärna springer i. Ska visa bilder en dag. Helt underbart iaf!
Har även blivit ett helt år äldre sen sist. Alltså ett år närmare gungstolen på verandan i ljummen sommarkväll med virket i knät. ~drömmar~
Så jo det mesta synliga är helt kanon, det är det på insidan som skapar kaos i min verklighet. Får mig att känna mig så trött o ledsen. Vissa dagar orkar jag inte ens lyfta ett finger. En hel natts grubblande gör en matt och darrig i kroppen. Elaka tankar som maler sönder o förstör det ja byggt upp. Lämnar mig ihålig med ett ekande av nattens tankar inom mig. O så skrattar jag fast jag egentligen bara vill bryta ihop o gråta ut precis varenda liten gnutta av mörkret inom mig. För gråta framför någon är inte något jag gör. Kan inte visa min svaghet utåt, bara inåt. Därför hamnar jag oftast på golvet i min ensamhet, för att tanken slog mig ur balans just där, just då. O så gråter jag. Eller rättare sagt jag riktigt fulgråter med snoret rinnande, tårarna sprutandes o konstiga hulkiga ljud kommer över mina läppar. Men de spelar aldrig någon roll att jag ligger i fosterställning gråtandes mitt på golvet i flera timmar, smärtan inom mig försvinner aldrig. *ångest*
Panikångesten finns ständigt i min vardag o gör mitt liv svårt, även om det som oftast är bättre än sämre. Antagligen är det känslan av att inte vara bra nog, att inte duga som jag är som spökar mest. Jag vet att mina vänner älskar mig precis som jag är ändå, men förtjänar jag att ha dom som mina vänner? Är jag bra för dom som dom är för mig? Kan jag ge lika mycke som jag får? Blir dom rädda för mig när jag är så här? Kan dom förstå att de inte är deras fel? Kan dom förstå att dom inte ska ta över min smärta, utan bara dela den en liten stund? Om dom vill...?
Ett virrvarr av tankar sköljer genom natten, aldrig hittas svaren i mörkertimma...
