Raseri.........

Vanmakten att inte kunna påverka skriken inom mig. Den rivande känslan som hudflår min redan söndrade kropp. Hur jag vill kräkas upp allt som finns inuti mig. Jag vill vara någon annan...


Fattar inte du hur jävla dåligt jag mår?


Jag skriker mina lungor blodiga i hopp om att någon vill se mig. Men när du väl är där drar jag mig undan. Ingen får titta på lilla mig. Då skriker kroppen och svettningarna rasar som pesten genom min kropp. Arrrgh, Fattar du hur illa du gör mig? Fattar inte du, ja just du att jag vill vara som dig? Lycklig ut i varenda jävla cell!

Folkmassa - panik - ensamhet

Nämen hej! Så kul att se dig! Not! Jag hatar dig din jävla fitta! Försvinn ur min själ och dra åt helvete!


mörker


ensamheten river ögonen ur huvudet på mig och det är fan ditt fel! Darrar, skriker, ironi. Lycka?! Jag vill känna det! Jag vill också vara älskad och ha min familj runt mig. Mina vänner, förtjänar jag dom? Hur ska JAG kunna det? Din värdelösa lilla skit!

Hahahaha!

Patet!

Jag är så jävla avundsjuk på dig! Nej, inte på vad du har utan hur jävla patetiskt överlycklig du alltid är. Ditt kuksugande monster! Jag vill också veta hur det är! Fan fan fan! Slyna!

Skit!

Nu gråter jag också?! Hur fan kan du göra mig så jävla förbannad?! Fattar inte du hur illa du gör mig? Hur du karvar i mitt kött för att ta dig ännu längre in. Du är inte välkommen hos mig men likförbannat är du här och får mina tårar att rinna. Hur fan kunde du? Låt mig få sova för en gångs skull! Hora, låt mina tankar vara!

Mardrömmar - insomnia

Jag är så in i helvetes trött på mig!

Söndag....

Jag vet inte vad som händer i mig? Mina känslor "kryper" rastlöst omkring... Som om dom väntar på ett totalt utbrott... Skrika mig hes i skogen, fulgråta och total tomhet... Likgiltighet...

Närmar mig årsdagen av ett barn som aldrig blev... Mitt barn... Hur klarar man den för eviga förlusten? Hur går man vidare efter något man inte valt själv? När "prata ut" inte längre hjälper... Hur går man vidare?

Älskar dig Ida o jag är så tacksam över att du är min dotter... Utan dig vet jag inte var mitt liv varit... Du håller mig uppe... Jag älskar dig...

Pojken som aldrig blev... Jag förlorade dig när du endast var 16veckor... Ett litet liv i din mammas mage... Min ängel... Tårarna som kommer trots att jag vill le vid ditt minne... Den maktlöshet av att inte kunna ändra den sorg jag känner till en enorm lycka... Min son jag älskar dig... Kommer vi ses igen? Jag måste tro på de!

Det finns så mycke jag vill säga... men inte kan... Tankar o ord är ett enda stort kaos... Jag vet inte hur jag ska få ur dom rätt... Jag vet ju så väl att saker o ting sker av en orsak... Att vissa saker "never was ment to be"... Men jag önskar att jag kunde ändra på de... Självisk? Ja....

Till min dotter...

Har fått höra att jag ska uppdatera här just för att min dotter älskar sin mammas sätt att skriva på så... Så vad passar bättre än ett brev till dig älskade unge! <3

Älskade Idafis!
 

Har så svårt att tro du redan är 16år, ännu är du liiiten i mina ögon. Kanske kommer du alltid att vara det. En mammas privilegium. Att önska att man kunde få nypa i dina knubbiga lår o lukta i timmar på ditt hår. En bebis, ett underverk, det bästa i mitt liv...

1994 var jag 17år alltså ett år äldre än dig nu. Då berättade jag för din mormor att hon skulle bli just mormor... Det var nervöst men jag hade bestämt mig, jag skulle ha dig. Det bästa beslut jag någonsin tagit! Vi hade det inte alltid lätt men kärlek har du alltid fått. Får helt enkelt erkänna nu att jag var för ung och jag har inte alltid varit världens bästa mamma. Till mitt försvar så har jag iaf gjort mitt bästa. Kan inte ha misslyckats, har världens bästa unge nämligen!

Du är en ung kvinna på språng in i vuxenlivet. Otroligt empatisk och med ett färgstarkt humör. Ser en tjej med möjligheter och karaktär. En ung tjej som kommer att lyckas! Jag är helt säker på att du inte låter någon stoppa dig att nå dina mål inte heller kommer du att låta någon stampa på dig som du sett andra bli tyv. Många gånger har jag önskat att jag kunde skyddat dig ifrån verkligheten, men vad hade du lärt dig då? Livet är inte alltid en dans på rosor, man sticker sig lätt på taggarna. Man får dock aldrig ge upp...

Älskade Ida, ta för dig av livet! Lev det som varje dag var den sista! O du gumman, ångra ingenting! Allt du gör och personer du möter formar dig till den du kommer att vara i framtiden. Va stark och tro på dig själv! Lär känna dig själv och va trygg med den du vill vara, du ska faktiskt tillbringa resten av ditt liv med dig. Så va ärlig och sann mot dig själv! Testa dina gränser i världen och tillåt dig själv att göra misstag, felsteg och otroligt bra saker, det gör dig till en ännu bättre människa. Om världen utanför är extra tuff och hård, glöm inte bort att mamma finns alltid här. Älska alla som förtjänar det, resten förtjänar bara nonchalans och skulle du någongång älska "fel" person. Res dig upp, skaka av dig det, gå vidare och se aldrig tillbaka... Misstag lär man sig av och lämnar de bakom sig...

Du ska veta att jag tänker på dig varje dag, bär med dig i mitt hjärta och älskar dig villkorslöst! Du är min bebis och vad som än händer och vad du än hittar på är du din mammas stolthet! Som sagt...du är det bästa i mitt liv!

Älskar dig skitunge!

Puss puss

/Mams

Dags att börja skriva igen....

Väldigt längesen jag skrev här. Ett under jag kom ihåg adressen ens. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att börja skriva av mig igen och dikter va inte riktigt de rätta sättet nu. Har aldrig skrivit dagbok eller något liknande innan därför sker det inte varje dag utan när jag behöver de. =)

För att nämna de lilla positiva i mitt liv så har ja skaffat mig ett litet hus. Bara 126 kvadrat o helt underbart mysigt! Håller på att inreda o packa upp ännu. Dessutom en jättestor trädgård som hundarna så gärna springer i. Ska visa bilder en dag. Helt underbart iaf!

Har även blivit ett helt år äldre sen sist. Alltså ett år närmare gungstolen på verandan i ljummen sommarkväll med virket i knät. ~drömmar~

Så jo det mesta synliga är helt kanon, det är det på insidan som skapar kaos i min verklighet. Får mig att känna mig så trött o ledsen. Vissa dagar orkar jag inte ens lyfta ett finger. En hel natts grubblande gör en matt och darrig i kroppen. Elaka tankar som maler sönder o förstör det ja byggt upp. Lämnar mig ihålig med ett ekande av nattens tankar inom mig. O så skrattar jag fast jag egentligen bara vill bryta ihop o gråta ut precis varenda liten gnutta av mörkret inom mig. För gråta framför någon är inte något jag gör. Kan inte visa min svaghet utåt, bara inåt. Därför hamnar jag oftast på golvet i min ensamhet, för att tanken slog mig ur balans just där, just då. O så gråter jag. Eller rättare sagt jag riktigt fulgråter med snoret rinnande, tårarna sprutandes o konstiga hulkiga ljud kommer över mina läppar. Men de spelar aldrig någon roll att jag ligger i fosterställning gråtandes mitt på golvet i flera timmar, smärtan inom mig försvinner aldrig. *ångest*

Panikångesten finns ständigt i min vardag o gör mitt liv svårt, även om det som oftast är bättre än sämre. Antagligen är det känslan av att inte vara bra nog, att inte duga som jag är som spökar mest. Jag vet att mina vänner älskar mig precis som jag är ändå, men förtjänar jag att ha dom som mina vänner? Är jag bra för dom som dom är för mig? Kan jag ge lika mycke som jag får? Blir dom rädda för mig när jag är så här? Kan dom förstå att de inte är deras fel? Kan dom förstå att dom inte ska ta över min smärta, utan bara dela den en liten stund? Om dom vill...?

Ett virrvarr av tankar sköljer genom natten, aldrig hittas svaren i mörkertimma...

Äntligen hemma!

Så nu är snart flytten avklarad. Skönt! Har varit ett rent helvete att faktiskt behöva åka ner till Ljungby igen o igen för att få med alla mina saker... Jag kan jobba där men inte bo där längre... Den staden tar död på mitt jag!

Jag har hittat hem! Jag har funnit platsen som ger mig ro ända in i min mörka vrå. Mina nya vänner som värmer mitt kalla hjärta och som jag kan sprida min kärlek till. Nej jag kommer aldrig att glömma varken HANNA eller JENNY! Ni två är en del av mig och jag finns alltid där för er som ni alltid funnits där för mig! Jag älskar er villkorslöst! Och jag vet att ni förstår min längtan efter något mer än det som ljungby kan erbjuda mig. Har en liten del av min familj här oxå. Lämnar inte Ida bakom mig utan lyfter fram något nytt för oss två. En chans att få vara den jag är. Ge Ida chansen att lära känna sin mamma ordentligt o inte en mamma som ständigt går på citalopram för sina depressioner, aldrig riktigt glad o aldrig riktigt ledsen. Har inte ätit dom sen i somras och nu när min hemskaste tid kommer är mitt lugn enormt. Jag kan skrika och gråta som jag vill om jag behöver. Bara det är en trygghet som vaggar mig till sömns varje kväll. Jag är älskad som jag är och inte för den människor tror jag är.

Har blivit lite av en eremit nu för tiden. Jag har svårt för allt för mycket folk på samma gång. Här får jag vara själv om jag behöver och i sällskap när jag vill och orkar. Har mina två små hundar att ägna mig åt. Snugge "my love" och lilla Trico nytillskottet. Vad skulle jag göra utan dom?!

Snugge o Trico hemma hos syster.

Mer kommer när jag orkar =)

/Kramar Spira

R.I.P Astrid

Just i natt kröp sorgen in i mig över min hund Astrid. Underbara goa Astrid! Vi som sov sked på nätterna hon och jag. Hon som tröstade Matte med närhet o slick i ansiktet, när matte bröt ihop efter allt som blev. Hon som slängde sig på rygg när hon va busig o ville leka. Astrid va en riktigt korkad hund men hon ville aldrig någon ont. Hon ville bara vara älskad och nära. Hon var min hund och jag va hennes människa. Men det var inte menat att de skulle vara så. Vi valde inte varandra utan blev nästan (av fri vilja) ihoptussade. Men gud så jag älskade den hunden! Hjärtat mitt skrynklas ihop av sorg och tårarna går inte att hejda när jag tänker på dig Morr! Matte saknar så gruvligt!

R.I.P Astrid 25/2-05 - 30/11-09

Må du vandra med änglarna ty finare vän kan man inte hitta!

Mina tankar bubblar ut...

Det är inte längre så "lätt" som jag har tyckt. Att stoppa de där som rusar över en när mörkret trycker på. Tankar som säger hur lite du faktiskt betyder. Hur känslan äter upp dig inifrån. Osäkerheten som kramar sönder de lilla självförtroende du har. Ibland spelar det ingen roll att man "vet", man kan inte ta åt sig det positiva ändå. Man fastnar i en cirkel och kör runt, runt, runt o runt...

Mina nätter blir virriga och tunga. Men oftast förstår jag hur allt verkligen är, för att glömma bort o börja om natten efter. Hösten o vintern är en tung period av ångest och rädsla. Jag som alltid får höra hur stark jag är??? Var då? Ser ni inte hur "tom" jag är på insidan? Hur masken jag bär gömmer MIG väl? Hur tårarna rinner o bildar oceaner av självömkan? En önskan om fribiljett mot himlen!

Jag har bestämt mig! Tänker inte längre dölja mina känslor med något som inte är jag. Tänker inte bara vara ledsen på insidan. Det måste ut för att komma in. Tänker inte längre vara osams med mig själv. Jag måste släppa taget o våga möta mörkret och se min ångest i ögonen. Trots hjärtklappningen som får mig att nästan tuppa av. Jag är inte stark nog. Det ska inte hindra mig ifrån att kämpa. Jag måste släppa mina hjärnspöken för att gå vidare. Hjälp!

Det finns saker i mig som aldrig kommer utanför min mun. Saker jag måste dra upp i mitt inre och jobba mig ifrån. Jag är livrädd för det. Det får mig att frysa till cement. Darrar som ett asplöv. Saker som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och gråta som ett barn. Känslan är blockerad och känns inte nu. Men det finns gånger den kryper på och jag minns. Då finns det saker som är lättare att göra än att fortsätta tänka. Banka huvudet i väggen för att nämna något sätt. Mår illa. Så jävla rädd! Så jävla utanför mig själv! Hur ska jag kunna rota i det som en gång var? När allt jag vill är att glömma och låtsas att det inte finns.

Se mig som jag är! Skadad för livet men ändå värd att älska! *tror jag*

.

Spira/Anji