Jag vet inte vad som händer i mig? Mina känslor "kryper" rastlöst omkring... Som om dom väntar på ett totalt utbrott... Skrika mig hes i skogen, fulgråta och total tomhet... Likgiltighet...
Närmar mig årsdagen av ett barn som aldrig blev... Mitt barn... Hur klarar man den för eviga förlusten? Hur går man vidare efter något man inte valt själv? När "prata ut" inte längre hjälper... Hur går man vidare?
Älskar dig Ida o jag är så tacksam över att du är min dotter... Utan dig vet jag inte var mitt liv varit... Du håller mig uppe... Jag älskar dig...
Pojken som aldrig blev... Jag förlorade dig när du endast var 16veckor... Ett litet liv i din mammas mage... Min ängel... Tårarna som kommer trots att jag vill le vid ditt minne... Den maktlöshet av att inte kunna ändra den sorg jag känner till en enorm lycka... Min son jag älskar dig... Kommer vi ses igen? Jag måste tro på de!
Det finns så mycke jag vill säga... men inte kan... Tankar o ord är ett enda stort kaos... Jag vet inte hur jag ska få ur dom rätt... Jag vet ju så väl att saker o ting sker av en orsak... Att vissa saker "never was ment to be"... Men jag önskar att jag kunde ändra på de... Självisk? Ja....
